Hypnosäventyr med både gråt och skratt
Hängde med Therese idag då hon bestämt möte med en kille i hennes teatergrupp som håller på med hypnos. Vet inte riktigt vad vi hade tänkt oss men jag hängde med för att se vad som skulle hända och om hon skulle få för sig att säga något roligt. Vilket hon naturligtvis gjorde. Först fick hon göra en avslappningsövning med visuallisering av äng och skog och hela tjosan, som skulle sätta henne i lätt trans. Såg riktigt roligt ut så sen fick det bli min tur.
Först fick jag räkna ner vart tredje nummer från 100 samtidigt som han snurrade mig, sen satte han mig på en stol och så fick jag visuallisera en trappa, en korridor, dörrar med mera. Hittills var allt lugnt. Man hinner ju tänka flera gånger att "kommer det här verkligen fungera, känns som om jag kan ställa mig upp när som helst." Men sen ber han mig öppna en dörr till ett rum som innehåller något som har med min barndom att göra. Och jag känner att jag är fast. Ögonen som flimmrar innanför ögonlocken börjar rycka ännu mer och ögonlocken är som fastklistrade. Han ber mig förklara vad jag ser men kan inte prata, känns helt sjukt. Känner hur stolen börjar snurra under mig. Får använda händerna för att visa på ja eller nej, men även det är en ansträning. Hör fortfarande hans röst, men ser bara mig själv, kanske i 4-5 års åldern, på en gunga i trädgården hemma på vilebacken (där jag växte upp) och känner hur enormt ledsen jag blir. Tårarna börjar falla längs kinderna. Han ser inte det först, för jag sitter nedåtböjd med huvudet, utan säger till mig att om det är något roligt så kan jag bara ta saken med mig till dit vi ska härnäst. Men jag vill bara kunna prata och säga att jag inte upplever det som något roligt, känns bara otroligt ledsamt och jobbigt men förstår inte alls varför. När han upptäcker att jag gråter ber han mig gå tillbaka upp för trappan och att vakna upp. När jag sen får tillbaka kontrollen har jag tårar i hela ansiktet och är helt varm om kinderna. Kändes jättekonstigt men ändå spännande och faktiskt roligt.
Sen var det therese tur igen. Hon fick börja på samma sätt som jag. Men när hon skulle minnas nåt från barndomen så sa hon att hon var på ett ställe som hon inte ville vara på och vaknade halft upp. Lite läskigt var det faktiskt, såg hennes blick men den var helt stirrig men samtidigt tom. Men hon kunde slappna av ganska snabt igen. Man såg ganska tydligt och snabbt när hon var i trans för ögonen rör sig snabbt under ögonlocken som när man sover. Och kroppen rycker på ett lite okontrollerbart sätt. Sen fick hon bara uppleva glada minnen. Hon befann sig i stallet, där hon träffade sin syster och helt plötsligt såg hon en tupp! haha jag var tvungen att hålla mig för skratt och stoppa in halsduken i munnen. Sen började hon mummla något om nutella och sen bröt hon ut i gapskratt när hon kom in på ett minne om en kompis som hade blivit jagad av tuppen. Både jag och hypnos-killen höll ju på att dö av skratt samtidigt som hennes skrattanfall. Sen var det nåt om bollar och änder. Mycket skumma grejer mindes hon iallafall.
Måste säga att det var en spännande upplevelse som var mycket mer effektfull än vad jag hade trott. Får se vad det blir nästa gång!
Therese före, Jag efter helt rosig, Therese under hypnos hihi
Först fick jag räkna ner vart tredje nummer från 100 samtidigt som han snurrade mig, sen satte han mig på en stol och så fick jag visuallisera en trappa, en korridor, dörrar med mera. Hittills var allt lugnt. Man hinner ju tänka flera gånger att "kommer det här verkligen fungera, känns som om jag kan ställa mig upp när som helst." Men sen ber han mig öppna en dörr till ett rum som innehåller något som har med min barndom att göra. Och jag känner att jag är fast. Ögonen som flimmrar innanför ögonlocken börjar rycka ännu mer och ögonlocken är som fastklistrade. Han ber mig förklara vad jag ser men kan inte prata, känns helt sjukt. Känner hur stolen börjar snurra under mig. Får använda händerna för att visa på ja eller nej, men även det är en ansträning. Hör fortfarande hans röst, men ser bara mig själv, kanske i 4-5 års åldern, på en gunga i trädgården hemma på vilebacken (där jag växte upp) och känner hur enormt ledsen jag blir. Tårarna börjar falla längs kinderna. Han ser inte det först, för jag sitter nedåtböjd med huvudet, utan säger till mig att om det är något roligt så kan jag bara ta saken med mig till dit vi ska härnäst. Men jag vill bara kunna prata och säga att jag inte upplever det som något roligt, känns bara otroligt ledsamt och jobbigt men förstår inte alls varför. När han upptäcker att jag gråter ber han mig gå tillbaka upp för trappan och att vakna upp. När jag sen får tillbaka kontrollen har jag tårar i hela ansiktet och är helt varm om kinderna. Kändes jättekonstigt men ändå spännande och faktiskt roligt.
Sen var det therese tur igen. Hon fick börja på samma sätt som jag. Men när hon skulle minnas nåt från barndomen så sa hon att hon var på ett ställe som hon inte ville vara på och vaknade halft upp. Lite läskigt var det faktiskt, såg hennes blick men den var helt stirrig men samtidigt tom. Men hon kunde slappna av ganska snabt igen. Man såg ganska tydligt och snabbt när hon var i trans för ögonen rör sig snabbt under ögonlocken som när man sover. Och kroppen rycker på ett lite okontrollerbart sätt. Sen fick hon bara uppleva glada minnen. Hon befann sig i stallet, där hon träffade sin syster och helt plötsligt såg hon en tupp! haha jag var tvungen att hålla mig för skratt och stoppa in halsduken i munnen. Sen började hon mummla något om nutella och sen bröt hon ut i gapskratt när hon kom in på ett minne om en kompis som hade blivit jagad av tuppen. Både jag och hypnos-killen höll ju på att dö av skratt samtidigt som hennes skrattanfall. Sen var det nåt om bollar och änder. Mycket skumma grejer mindes hon iallafall.
Måste säga att det var en spännande upplevelse som var mycket mer effektfull än vad jag hade trott. Får se vad det blir nästa gång!
Therese före, Jag efter helt rosig, Therese under hypnos hihi
Kommentarer
Postat av: Linda
haha! galet! Jag skulle oxå vilja testa!:)
Postat av: Alex
Gud vad häftigt, vi får komma ihåg att prata om det när ni kommer ner. :)
Trackback